Arkiv för kategori ◊ Utrustning ◊

Författare:
• 2014-07-15 06.07

Efter många år med spegelreflexkamera där kamerorna blivit generellt större och tyngre med mer finesser, snabbare slutare värre objektiv så har plötsligt systemkameror utan spegelreflexoptik plötsligt formligen exploderat på marknaden. Jättarna som Nikon och Canon har dock hamnat på efterkälken här medan andra märken som aldrig varit riktigt så stora på spegelreflexsidan som Sony, Fujifilm och Pentax, Lumix med flera har intagit marknaden, kanske för att de alltid haft ett ben i den marknaden och varit kungar på kompaktkamerorna. Detta ger förstås fördelar eftersom en spegellös systemkamera är att likna vid en kompakt – bara det att du kan byta objektiv på den precis som på din spegelreflexkamera.

Fujifilm X-E1 01

Skillnaden mellan en spegelreflexkamera (SLR) och en kamera utan spegel är framför allt sökaren. Med spegel så tittar man optiskt genom objektivet tills man trycker ned avtryckaren då spegeln fälls undan och när den gör det träffar i stället bilden slutaren och därefter sensorplattan. I en spegellös kamera så är sensorn aktiverad hela tiden och man ser det som finns i sökaren på en liten skärm eller på skärmen på kamerans baksida som på småkamerorna med fasta objektiv. Med objektiven som finns på marknaden särskilt framtagna för de spegellösa kamerorna eller adaptrar till redan existerande objektiv blir bilderna i princip lika bra med den spegellösa kameran. Några nackdelar har den ändå men formatet uppväger mer än väl detta i mitt tycke.

Jag fann att min Nikon D300 mer sällan hängde med mig när jag var ute och reste och den tog stor plats i väskan var jag än skulle. Det är fortfarande en fantastisk kamera men storleken gör den inte lika attraktiv att ha med överallt, den väger också ganska mycket även om den inte har en fullformatsensor. Det innebär att det alltid är en fråga om vikt och utrymme om den skall få följa med. Däremot tar den ju fantastiska bilder men det är ju naturligtvis så att den bästa kameran är alltid den man har med sig.

Fujifilm X-E1 camera body without lens, exposing APS-C sized 16 megapixel sensor

Så om man inte vill ha med sig sin stora spegelreflexkamera men heller inte vill vara hänvisad till sin mobilkamera skall man skaffa en liten kamera med fast optik? Ja det kan definitivt vara en bra idé men nu finns det ett rejält utbud med alternativa systemkameror och som dessutom har adaptrar till andra märken vilket gör att du till och med troligen kan dela optik mellan din spegelreflexkamera och den spegellösa.

För min egen del föll valet på en Fujifilm X-E1. Jag utvärderade ett antal kameror från Nikon, Canon, Sony och Samsung men det som Fujin vann på var utbudet av optik av riktigt bra klass samt en sensor utan moiré-filter något som gör att bilderna blir exceptionellt skarpa. Den har också lättåtkomliga kontroller, är mycket enkel att använda och den har ett underbart retroutseende som verkligen tilltalar mig. Det är väldigt många som frågat om det är en kamera med film i stället för digital. Men den är lika digital som spegelreflexkameran och den har en liknande tillbehörsflora med olika optik och tillbehör som blixtar med mera.

Fujifilm-X-E1-top

Finns det då inga nackdelar med denna typ av kameror? Jo det är klart att det gör det. Nackdelen är exempelvis fokuseringen. Eftersom kameran jobbar med sensorn måste den använda så kallad kontrastfokusering medan spegelreflexkameror kan ha särskilda fokussensorer som arbetar när spegeln är nedfälld. Detta gör att fokuseringen blir långsammare och inte lika säker, framför allt i dåligt ljus eller där det är få kontraster i bilden. Det är dock rätt lätt att fokusera manuellt och känner man till problemet kan man ofta förfokusera när man skall använda kameran.

En annan nackdel är att elektroniken och bildprocessorn i kameran oftast inte är fullt så snabb som exempelvis DIGIC- och EXPEED-logiken i spegelreflexkameror. För att hålla ner priset blir kameran inte riktigt lika snabb. Men X-E1 är bra ändå, den startar väldigt snabbt och den har kort fördröjning från man trycker på slutaren till bilden verkligen tas. Den klarar också upp till 6 bilder/s i serietagning vilket är lika bra som många spegelreflexkameror, den kan filma med HD-upplösning och riktigt bra kvalitet också.

Priset då? Ja traditionellt har spegellösa systemkameror sorterat i konsumentdelen men nu börjar det komma “prosumer”-kameror som exempelvis Fujis X-E1 och liknande. Hus med kitobjektiv (18-55 med god ljusstyrka) går på ungefär 10 000 kr. Kameran levererar definitivt bilder därefter också.

Fujifilm X-E1 02

Författare:
• 2012-10-07 23.10

I dag blev det en djupdykning i mossan med makroobjektivet. När man inte har lust att fotografera andra saker kan man alltid plocka fram sin makro-optik och faktiskt hitta allt från vardagsföremål till saker man inte tänker på. Många saker blir intressanta i förstoring och det är nog detta folk i gemen oftast tänker på när de tänker på makro-objektiv.

Men ett makro är inte ett mikroskop. Det är inte en kraftig förstorare egentligen, det är ett objektiv som vilket som helst men har oftast en fast brännvidd någonstans från 50 mm till 120 mm är vanligt och det som skiljer ett makro från annan optik är att den har en mycket bättre närgräns för sin fokusering än vad andra optiker har. Detta betyder dock att den måste oftast göras ganska lång. Fokuseringen görs ju normalt genom att man flyttar en grupp av linser eller en enskild lins inne i objektivet och i dag är vi vana med att intern fokus inte märks på utsidan av optiken.

Med makro måste man kunna fokusera mycket nära, det är detta som är idén med det hela, att komma nära ditt objekt. Detta har förstås vissa konsekvenser också som man kanske inte tänker på men när man fokuserar på mycket nära håll blir skärpedjupet väldigt kort. Det betyder att man kanske får svårt att få skärpa på hela det objekt man vill fotografera och för att motverka det måste man ha en ganska hög bländare.

Skärpedjupet kan sägas vara en funktion av följande parametrar:

  • Objektivets brännvidd (hur många millimeter det är, ju större brännvidd desto kortare skärpedjup)
  • Fokusavståndet (ju närmare fokus, desto kortare skärpedjup)
  • Bländaren (ju större bländare eller lägre bländartal, desto kortare skärpedjup)

Så för att öka omfånget på skärpedjupet kan man göra följande:

Backa från motivet (ökar fokusavståndet), zooma ut från motivet (minskar fokallängden) eller öka minska bländaren (t.ex. från f/4 till f/16) alla dessa saker gör att fokusdjupet ökar.

Men när man fotograferar makro vill man ju inte gå längre från, man vill heller inte zooma ut och om man rattar på för mycket på bländaren så blir ljusinsläppet dåligt och därmed får man långa slutartider och det är risk att man får en suddig bild pga rörelseoskärpa (det blåser kanske på det du försöker fota) eller handskakningar som också ger rörelseoskärpa på bilen.

En blixt är bra för makroarbete. Men det bör inte vara en blixt som sitter inbyggd på kameran eller monterad på kamerans blixtsko. Anledningen är enkel – när du kommer nära objektet du skall fotografera kommer objektivet skymma blixtljuset och det blir inte vad du tänkt dig.

En kabel mellan kamerans blixtsko och själva blixten är nödvändig. Eller fjärrutlösning som en del kameror har där den inbyggda blixten används för att “tända” den externa blixten. Detta kräver att man kan mycket om sin kamera för att förstå hur man skall ställa in det och det kräver också att både blixt och kamera har detta inbyggt. Många modeller, särskilt Canons billigare, saknar detta och då är en kabel enklaste alternativet.

Med en blixt på kabel kan man utan tvekan ratta ner bländaren till f/20 eller ännu mer. Makroobjektiv har ofta möjlighet att styra bländaren ända ner till f/32 eller ännu mindre och det är nödvändigt för att få fokusdjupet att fungera.

Makroobjektiv är också ofta helt utmärka porträttobjektiv. Just för de kan ge dig ett kort fint skärpedjup och därmed fint så kallat “släpp” mot bakgrunden.

Nu några nytagna bilder från skogarna runt Upplands-Bro.

Författare:
• 2010-01-05 22.01

När jag började fotografera panoramor hade jag kameran inställd på automatik och använde mig av ett stativ för att få raka linjer och inte fara iväg när man skall sammanfoga bilderna efteråt.

Nu för tiden tar jag i princip bara panoramabilder för hand och med helt manuella inställningar i kameran. Anledningen är att jag ogillar släpa på stativ och det behövs för det mesta heller inte om man tänker sig för lite och utnyttjar kompositionshjälpen i kamerans sökare.

Panoramor beskrivs ofta genom antalet bilder som sätts samman och det beskrivs som t.ex. 6×4 vilket innebär att varje rad har 6 stycken bilder som fogas samman, sedan sätts 4 st sådana rader tillsammans till den fulla bilden, totalt alltså 24 stycken bilder ordnade i ett rutnät. För att peka ut en enskild individ kan man ange dess koordinat i rutnätet. Bilden längst ned till vänster heter då 1:1 och bilden längst upp till höger i exemplet ovan heter 6:4.

Faroese Panorama

Färöarna fotograferat som panorama

Läs mer…

Författare:
• 2009-10-18 23.10
Gråskiva med tre fält. På baksidan finns en reflektor i silver.

Figur 1: Kombinerad 3-fälts gråskiva med reflektor

Gråkortet är en vital del av fotoutrustningen för den digitala fotografen. Det används dels för att neutralisera färgstick i bilden som kommer sig av felaktig vitbalans men också för att kontrollera och justera kamerans exponering.

Hur detta går till är något som vi skall titta närmare på här i denna artikel. Vi har fått frågor på mail om detta så det är ett kärt ämne har vi förstått.

Vi kommer egentligen inte gå in mer än nödvändigt på teorin bakom varför man valt att sätta exponeringspunkten till 18% grått men det har att göra med hur en kaukasiskt mans ansikte exponeras när man fotograferar porträtt i svartvitt. Inte så relevant idag och det gör också att när man fotograferar människor som är mörkare i hyn måste man tänka på detta så att man exponerar korrekt.

Innan du läser denna artikel rekommenderar vi att du har läst artiklarna om vitbalans och den om hur kamerans histogram fungerar.

Läs mer…

Författare:
• 2009-10-06 19.10

Jag måste erkänna att när det började komma rapporter om att Leica släppt en digital fullformatskamera som precis exakt ser ut som en klassisk Leica, då började det rycka lite lätt i den där “vill ha”-tarmen. Leica-märket är för mig, som för de flesta fotointresserade, förknippat med klassisk bildjournalistik och gatufoto och fotografer som Henri Cartier-Bresson, Robert Capa och Nic Ut (känd för krigsbilden av den springande, nakna vietnamesiska flickan, som skadats av napalm). Det är kamerornas Rolls-Royce, med en aura och en tradition.

Jag tror att många med mig lekt med tanken, för att sen avfärda den ganska snabbt. Själv har jag väl egentligen aldrig riktigt förstått vad det är som gör en Leica så speciell och som skulle göra den värd det pris den kostar. Nya M9-huset kostar faktiskt 62.499:- på Japanphoto i skrivande stund. För det priset kan man köpa två stycken Canon 5d mark II…

Där hade det nog stannat för mig, om det inte var för att jag fick syn på en video vid namn Street Photography: Documenting the Human Condition – Part One of Three av Chris Weeks i samband med lanseringen av M9:an. Den här filmen innehåller är både en ohämmad kärleksförklaring till gatufoto och till Leica. I filmen ser jag foton av ett slag som jag så innerligt önskar att jag var förmögen att skapa. Chris Weeks förklarar att, för att en gatufotograf ska prestera, måste han eller hon vara “osynlig”, passera obemärkt. En vanlig systemkamera drar till sig för mycket uppmärksamhet för att den är så stor, och man får inte de där orörda ögongblicksbilderna. Det är en Leica man måste ha, för att kunna smälta in.

Min första tanke är WOW, nu förstår jag precis varför man ska ha en Leica. Nu rycker det våldsamt i “vill-ha”-tarmen. Klart man ska ha en sån (som om man hade råd)! Sen börjar jag fundera igen. Ärligt talat så spelar det ingen roll om jag skulle få en liten kompaktkamera med fullformatsensor. Det kommer att dröja väldigt länge, om ens nånsin, till jag har det modet som de här fotograferna har att närma sig folk och fotografera dem på gatan som i filmen. Inget är väl mer uppenbart än att om man inte får bra bilder med vilken systemkamera som helst, och en 5d i synnerhet, då får man nog fundera på om man a) ska sälja kameran eller b) gå en fotokurs. Jag har valt det senare. Det finns inga prylar i världen som kan ge dig en genväg till bättre bilder och göra dig till en bättre fotograf.

Nä, nu ska jag ta och läsa om “Within the frame” av David DuChemin, och jobba lite med min uppgift till nästa fotokurstillfälle. Skulle jag nån dag få 60.000 kr i min hand, så ska jag lägga dem på den 1-åriga utbildningen Nordic School of Photography på Berghs School of Communication, eller någon liknande utbildning.

Författare:
• 2009-10-05 23.10

Jag är en riktig bandydåre, och det var det som fick mig in på fotograferandets bana. Första åren fotade jag med en lite mer avancerad kompaktkamera, men i januari i år köpte jag mig en riktig systemkamera och det första jag åkte iväg och fotade blev Bandy-VM. Och vilken skillnad det blev. I de flesta fall av fotografering brukar personen bakom kameran vara viktigare än utrustningen, men i fallet sportfoto krävs också en hel del utrustning för att det ska bli bra bilder.

Läs mer…

Författare:
• 2009-03-07 15.03

Det börjar bli dags för en liten artikel om hur man med enkla medel kan bygga sig en liten fotostudio hemma. Det behöver inte alls bli särskilt dyrt och det finns firmor på nätet som specialiserar sig på billiga lite enklare lösningar som fungerar förvånadsvärt bra.

Läs mer…