Jag måste erkänna att när det började komma rapporter om att Leica släppt en digital fullformatskamera som precis exakt ser ut som en klassisk Leica, då började det rycka lite lätt i den där “vill ha”-tarmen. Leica-märket är för mig, som för de flesta fotointresserade, förknippat med klassisk bildjournalistik och gatufoto och fotografer som Henri Cartier-Bresson, Robert Capa och Nic Ut (känd för krigsbilden av den springande, nakna vietnamesiska flickan, som skadats av napalm). Det är kamerornas Rolls-Royce, med en aura och en tradition.

Jag tror att många med mig lekt med tanken, för att sen avfärda den ganska snabbt. Själv har jag väl egentligen aldrig riktigt förstått vad det är som gör en Leica så speciell och som skulle göra den värd det pris den kostar. Nya M9-huset kostar faktiskt 62.499:- på Japanphoto i skrivande stund. För det priset kan man köpa två stycken Canon 5d mark II…

Där hade det nog stannat för mig, om det inte var för att jag fick syn på en video vid namn Street Photography: Documenting the Human Condition – Part One of Three av Chris Weeks i samband med lanseringen av M9:an. Den här filmen innehåller är både en ohämmad kärleksförklaring till gatufoto och till Leica. I filmen ser jag foton av ett slag som jag så innerligt önskar att jag var förmögen att skapa. Chris Weeks förklarar att, för att en gatufotograf ska prestera, måste han eller hon vara “osynlig”, passera obemärkt. En vanlig systemkamera drar till sig för mycket uppmärksamhet för att den är så stor, och man får inte de där orörda ögongblicksbilderna. Det är en Leica man måste ha, för att kunna smälta in.

Min första tanke är WOW, nu förstår jag precis varför man ska ha en Leica. Nu rycker det våldsamt i “vill-ha”-tarmen. Klart man ska ha en sån (som om man hade råd)! Sen börjar jag fundera igen. Ärligt talat så spelar det ingen roll om jag skulle få en liten kompaktkamera med fullformatsensor. Det kommer att dröja väldigt länge, om ens nånsin, till jag har det modet som de här fotograferna har att närma sig folk och fotografera dem på gatan som i filmen. Inget är väl mer uppenbart än att om man inte får bra bilder med vilken systemkamera som helst, och en 5d i synnerhet, då får man nog fundera på om man a) ska sälja kameran eller b) gå en fotokurs. Jag har valt det senare. Det finns inga prylar i världen som kan ge dig en genväg till bättre bilder och göra dig till en bättre fotograf.

Nä, nu ska jag ta och läsa om “Within the frame” av David DuChemin, och jobba lite med min uppgift till nästa fotokurstillfälle. Skulle jag nån dag få 60.000 kr i min hand, så ska jag lägga dem på den 1-åriga utbildningen Nordic School of Photography på Berghs School of Communication, eller någon liknande utbildning.