Författare:
• 2008-12-27 02.12

Ända sedan den första riktiga kameran såg dagens ljus 1826 så har man lagrat bilder på olika medium även om slutprodukten – en pappersbild – ofta är väldigt lika i dag som den såg ut över 200 år sedan så är negativen väldigt annorlunda. Från början använde man silverbelagda glasplåtar, sedan övergick man mer mot fotokänslig emulsion, i mer modern tid använde man kamerafilm av cellulosa med en ljuskänslig silveremulsion och nu för tiden fotograferar de flesta digitalt även om film fortfarande förekommer så vinner digitalfotot hela tiden mark.

Under hela tiden har man haft problem med att lagra negativ på ett säkert sätt. Emulsionen och silverbeläggningen trots framkallning och fixering åldras och det blir svårare och svårare att framställa kopior från originalen. Men trots detta kan man 200 år efter de första fotografierna fortfarande, om än med viss svårighet, använda negativen.

Om vi skall omsätta detta i digitala termer blir problemet uppenbart. Handen på hjärtat hur många datorer som säljs idag har ens diskettstation? Hur många har kvar 5 1/4″ (fem och en kvarts tum) disketter? Har ni ens sett en 8″ (åtta tums) diskett användas? Var hittar man en sådan gammal diskettläsare? Och nu pratar vi inte 200 år tillbaka i tiden, vi pratar knappt 20 år.

Inte nog med att digitala media går väldigt snabbt framåt och åldras mycket snabbt, arkivbeständiga media är det väldigt snålt med. Jag pratade med en arkivarie en gång som berättade att till de digitala media som räknades som arkivbeständiga med en livslängd på 150 år eller mer räknade man i princip bara hålremsa och hålkort som måste tillverkas med speciellt syrafritt papper, s.k. arkivpapper. På disketter lagrar man informationen med svaga magnetiska signaler som faktiskt med tiden klingar av så sakta och blir allt svårare att läsa tills informationen i princip inte länge kan skönjas. Tidsperspektivet här är kanske något tjugotal år. Magnetband lider av en liknande problematik och vem kan ens få tag i en trådspelare för att spela upp magnetisk tråd som föregick rullbandspelarna som gjorde brett intåg på femtiotalet?

Hårddiskar har samma problem som disketter, de måste underhållas ofta för att man skall kunna känna sig säker på att informationen fortlever och finns kvar. I princip måste man räkna med att en hårddisk är kasserbar efter ca fem år. Dels för att gränssnitten förändras men även för att datat på den sakta klingar av och drabbas av felaktigheter. Det går inte att lägga undan en hårddisk i ens tio år och förvänta sig att man kan använda den efter detta.

CD och DVD lagrar informationen optiskt, med en laser så skjuter man små hål i ett informationsbärande aluminiumskikt i skivan. Detta skikt ligger precis under ytan på ovansidan av skivan, minsta repa här kan göra den helt oandvändbar. Ovanpå aluminumskiktet finns olika lackskikt och skyddsplast och andra lager och en speciell typ av lim används för att foga samman lagren både i de skivor man bränner själv och de skivor som pressas i fabrik för kommersiella produkter från en glasmaster.

Ingen av dessa har en särskilt lång beständighet, jag har själv CD-skivor som har börjat bli förstörda av ålderns tand utan att de för den skull blivit repiga eller liknande. En del är skivor jag i princip aldrig lyssnar på de ligger mest i en kartong. Skivor man bränner själv har knappast mer än 3-5 års livslängd även om de aldrig spelas. Förvaras de mörkt och i rätt luftfuktighet kanske de kan hålla några år längre men glöm 200 år. Dessutom utvecklas tekniken hela tiden. Just nu är den bakåtkompatibel, en gammal CD kan spelas i en modern DVD-läsare i en dator för det mesta men inget säger att detta måste fortsätta ens tio år till.

Vad har vi kvar för olika medier egentligen att fundera över? Gamla minnestyper som ferritminnen och trummor och liknande kan vi slå ur hågen för de har dels alldeles för liten lagringskapacitet och finns inte att få tag i kommersiellt längre. Hålremsa och -kort är dött, det går knappt uppbringa en sådan läsare eller stans för pengar och även om det gick så är kapaciteten väldigt låg, en enda bild från en modern kamera skulle medföra buntvis med hålkort eller rejäla rullar hålremsa så vi kan utesluta dessa helt, trots arkivbeständigheten.

Det egentligen enda vettiga lagringsmediet idag är nog hårddisken och jag tänker särskilt på den löstagbara USB eller FireWire-anslutna hårddisken som har egen strömförsörjning och kan flyttas lätt. USB och Fire-wire som interface har funnits några år nu och kommer nog inte försvinna i brådrasket. Så även om själva hårddiskarnas gränssnitt har vandrat från IDE och SCSI till SATA och liknande så är fortfarande datagränssnittet USB eller Fire-wire detsamma nu som för fem år sedan. När tekniken så tar ett nytt trappsteg måste datat flyttas till det nya interfacet och det är just detta som är grejen, datat måste underhållas för att format och media skall kunna läsas även i framtiden.

Det går inte att bara låsa in mediat och tro man kan använda det om 20 år, det måste hela tiden transporteras till nya media och följa utvecklingen.

Till sist ett tips: Många hårddiskar kan själv fixa sektorer som börjar bli dåliga. Men för att de skall upptäckas måste ibland hela disken läsas igenom. Detta är en av orsakerna till att det är så bra att ta fullständiga backuper minst en gång i månaden. På de viset hinner systemet upptäcka dåliga sektorer innan de är så dåliga att data tappas. På moderna diskar finns ett antal extrasektorer som “mappas in” där det behövs. Det förlänger livslängden på disken och ökar dataintegriteten.

Anders Pettersson

Du kan följa upp alla kommentarer genom RSS 2.0 feeden. Du kan lämna en kommentar eller trackback från din egen site.
Leave a Reply

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Du kan lägga till en bild till din kommentar genom att klicka här.
Du kan även manuellt ange URL mellan [img] och [/img]-taggar.

Loading Disqus Comments ...